Har ni något manifest?
Självklart. Det kommer att publiceras i nr 1 av tidningen Jetunio Piccolino som kommer nån gång i sommar.
- If you’re going to be in a creative field you’re gonna have to learn how to deal with criticism.
- How’s this for criticism… You stink. How do you like that criticism?
Det är ingen mixtape. Det är inget eget album. Det är inga mashups. Det är inga remixar. Det är inget collage. Det är inte egna låtar. Inget du hör är vad det utger sig för.
Joel var alltid den svårimponerade. Hans kommentar om Reservoir Dogs är en klassiker: “Jag tycker mest det är en massa klipp och scener.” Underbart!
Har du ofta medverkat i olika fanzin?
Nej, alltså, jag har ju gjort ett fanzin själv, men det var utan en tanke på att det egentligen var ett fanzin. [… ] Annars har jag väldigt, väldigt liten kunskap om fanzinvärlden så där. Det är litet underligt egentligen för jag gillar ju amatörer väldigt mycket. Jag tycker att de ofta ritar mycket roligare än proffsen. Jag gillar frihetskänslan i fanzin över huvud taget, jag tycker om lågbudgetsammanhangen även om jag, av ren fåfänga kanske, föredrar att befinna mig i litet större sammanhang. Men jag älskar just den typen av värld, alltså lågbudgetvärlden, och tycker att det är kul att jag äntligen har hamnat där till sist, parallellt med att jag tecknar i större tidningar som Galago och DN och Kapten Stofil. Erik Malmberg till exempel är en som jag tycker väldigt mycket om. Jag tycker att hans serier är helt underbara, jag kan inte fatta att han inte har hamnat i Galago. Jag tycker att det han gör är så skyhögt mycket mer intelligent, fantasifullt, originellt och sensibelt än det mesta som görs i Galago. Det går inte ens att jämföra. Men de har väl för dålig smak som vanligt.
Sommaren 1999 trycktes 100 stycken ex av Pop #10 som sedan lottades ut i Pop och på DiscoSthlm.com. Det här var ju före fildelning och mp3:or, så alla låtar som skulle in på dubbel-cd:n fick digitaliseras från mina och Stefans vinylskivor. Vissa av dem var ganska obskyra, saker vi grävt upp i källaren på Mika Snickars skivbutik eller på någon dammig marknad i New York. Det var för övrigt allt vi pratade om på den tiden, Mika Snickars källare och dammiga marknader i New York. Ja ja, vad jag skulle komma till var att en del av musiken hade aldrig funnits på cd förut, och Pop #10 blev ganska snabbt omtalad i svenska dj-kretsar. Folk mailade från Skåne med påhittade historier om varför de måste ha ett ex, några killar i Uppsala bootleggade hälften av låtarna och gav ut en egen garagesamling och så vidare. Jag träffar fortfarande gamla nördar som pratar om den där skivan, det är sjukt kul och gör mig såklart stolt men också nostalgisk. Det var något speciellt som gick förlorat när vi slutade lagra musik på en bit plast.
Johan Wirfält om Pop #10 på rodeo.net (2010).
On the way down there we see a mighty piece our pasting brother Bacteria put up the night before, a gigantic amoeba stuck to the wall of the turnpoint at Slussen. It melts in in a weird way, like a natural organism on the concrete.